Lever, men inte mer än så... Uppdatering

Postat i Okategoriserat Vardag Sjukdomen Ångest Sjukvård kl. 22:51 av | Kommentarer (0) |

Då vill jag åter igen be om ursäkt för min bloggtorka. Det har varit mycket. I söndags fick jag åka till akuten med smärtor i hela kroppen. När man har en ätstörning som jag har följer biverkningarna med att kroppen sakta dör med. Jag har mist en väldigt god vän men funnit en ny och så vidare.


Söndag:
Jag var helt övertygad om att det var ett njurstensanfall, men kommer in med hjärtsvikt och de mesta biverkningarna. De ville inte släppa hem mig först, men efter mycket om och men från min vrångsida fick jag äntligen åka hem. Tack gode gud. Jag fick låna hund (SALLY)  av min bästa Alexandra så jag behövde hem till henne. Jag fick åka hem på ett villkor. Att de fick skuta i mig en morfinspruta och lovade att gå på kroppskanning när jag fick tid hemskickad. Jag börjar nästan tro att jag har cancer. Det verkade på fantastiska doktor Kopp att jag också hade det. Nåväl. Vi får väll se.
Detta med morfinet var jag inte helt med på. För några veckor sen när jag mådde som sämst började jag missbruka morfin. Det var visserligen under en väldigt kort period på max 2 veckor. Jag var inte i behov av något morfin så att jag måste säga att det var ett missbruk. Trots det skrev de ut ett paket med morfintabletter. 
Jag sa åt min nyfunne vän att slänga dem vilket han gjorde. Han är föredetta missbrukare så jag satte honom i en hemsk situation, vilket jag känner mig jävligt elak för, men han klarade det. Strongt och duktigt gjort. Sen tog han hand om mig hela natten.

Måndag: 
Då var jag riktigt risig. Emil min nyfunne vän tog hand om då också. Mamma kom hem till mig och passade Sally. Allt var rätt lugnt. 

Tisdag:
Tisdagen bjöd på mycket trevligt, men mestadels otrevligheter. Jag och Emil åkte in till stan och eftersom han hjälper mig med mitt matbortfall skulle vi till McDonalds. Jag hade även fått i mig en sallad tidigare under dagen på hans initiativ. Tack för det. Sen kom katastrofen. Emil har bråkat med en kille som sålde det vidare till en kriminell verksamhet. Emelie, en kompis tipsade den som Emil bråkat med om detta. Jag och Emelie har varit nära vänner ända fram till igår. Hon skrev till mig att hon var ledsen över att den här killen som var ute efter Emil hade åkt i på kåken. Självklart började jag tycka synd om henne. Hon är min vän och något med mig är att jag gör ALLT för mina vänner. ALLT. Hon skrev även att hon ville ses och att hon mådde skit. Just då var jag och Emil på väg in till stan så jag sa åt henne att vi kunde ses en sväng på kvällen när jag kom hem eller dagen efter. Då skrev hon att hon var tvungen att berätta något viktigt för mig som jag borde veta som handlade lite om henne och mycket om mig. Just i den frågan svarade jag att om det var något jag skulle bli sur över så ville jag inte veta det. Blir jag glad kan det vänta tills i morgon. Jag och Emil tänkte åka till min pappa och hälsa på vilket vi gjorde. Väl där ringde Emelie och sa att hon var inne i stan och ville möta mig. Jag kunde ta med Emil. Men jag sa det att om vi ska mötas kommer jag ensam. Då blev hon skitsur och vi möttes utanför en restaurang. Ut ur Emelies bil kommer han från det kriminella gänget och sa att han kulle skära fingrarna och slå ihjäl Emil. Jag vägrade att säga vart an var. Emil var skitorolig att de skulle döda mig. Han killen sa det att jag ska vara jävligt glad att jag är tjej, annars skulle han ha suttit med en kniv under min hals och slagit ner mig. Vi åker runt. Emil kommer fram för att skydda mig. Emil fick några smällar, men nu är allt löst. Jag började gråta. Inte så mycket över situationen. Jag lider av traumatisk stress syndrom eller långvarig traumatisk stress och det indikerar ju på att jag har varit med om en del. Det jag blev ledsen över var sveket från Emelie. Brutalt och hänsynslöst. Vet ni, ändå är jag så dum så jag sitter och tycker synd om henne. Mest för att hon är hjärndöd, men också när hon tröttnar på att vara med dem hon är med nu så är hon ganska ensam utan många som tycker om henne. Egentligen borde jag skita i det och kommer göra det den dagen det händer. 

Sååå det har varit lite om min vecka. Hoppas ni mina läsare har det bra och jag lovar att uppdatera mer.
Annons:

Grymt stolt över mig själv

Postat i Vardag Sjukdomen kl. 19:36 av | Kommentarer (0) |

Detta låter för ett friskt öra helt sjukt! Idag har jag lyckats med att inte äta någonting. Det är i och för sig inte ett problem. Det som jag är stolt över är att jag känner mig fortfarande pigg.

Eftersom Linda lyckades snirkla sig ur sin instängdhet kom hon hit. Under tiden hon var här lyckades jag städa mitt rum och allt. Riktig super energi. 

De ringde mig från min förra avdelning, där jag förvisso fortfarande är inskriven och jag var inte riktigt beredd på vad jag fick höra. De hade fått in en orosanmälan från där jag är nu. I morgon ska jag på möte med läkaren om detta. Det ser inte ut som att det blir någon hemgång för mig på onsdag... 

De var också oroliga för att jag inte tog min medicin som jag skulle. Personalen här ger mig ju bara påsarna, så de är inte säkra på att jag tog den... Det är ju att inte ta för många som är mitt lilla problem, så tar den - det gör jag minsann.. 

Nåväl... Jag ser faktiskt fram emot läkarsamtalet. Som bara den. 

-Du, föressten, jag har lite problem med maten igen..
- Har det eskalerat till det värre, för bra har det ju inte varit på länge?
-Nej, eller ja.. ja gär så jävla dålig är magen..
- Vet du vad det beror på
-NEJ! (snabbt svarat) Eller jo.. för att jag inte äter ordentligt..
-Bara det?
-Japp 

Vad jag egentligen försökte säga är att jag laxerar mig som en tok. Jag tror jag har blivit beroende av laxermedel. Men det är nog mest för att jag maten inte riktigt hinner tas upp av kroppen... eller jag vet inte. Jag tror däremot att sköterskan hörde vad jag ville säga egentligen. 


Hjärnspöken

Postat i Sjukdomen Ångest kl. 10:44 av | Kommentarer (1) |

Jag tänker på mat i stort sett hela mitt vakna tillstånd. Jag är ständigt hungrig och sitter och väntar ut tiden till nästa måltid. Äter jag inte när måltiden är serverad sätts belöningssystemet igång och sjukdommen ger mig en klapp på axeln. 

Humöret påverkas ju längre tid det har gått för mig utan mat, eller om jag kräkts. Jag tycker de flesta människor är totalt dumma i huvudet och borde förstå bättre. Ironiskt va?
Jag vet också att andra som inte har ätstörningar inte fullt ut kommer förstå vad som föregår i mitt huvud. Vilket jag i sig inte förutsätter, men det gör att jag helst vill vara ensam. 

Tänk allla tvångstankar som rullar runt i huvudet. 1000 situps, bäddad säng innan klockan 9, duscha minst tre gånger och allt detta varje dag. Det blir en heltidssysselsättning kan man säga. 
Uppfyller jag inte mina krav, känner jag mig värdelös och det är då jag blir labil och tycker att jag borde dö.


Till dig som är anhörig del 3

Postat i Sjukdomen Fakta om aneroxi / bulemi TILL DIG SOM ÄR ANHÖRIG kl. 03:45 av | Kommentarer (0) |

Var uppmärksam på tidiga signaler. Ju tidigare din närstående får rätt hjälp, desto bättre är det. Det är inte alltid det märks på vikten hur sjuk någon är. 

Prata om problemet. Berätta att du är orolig. Vad det än må vara, men som exempel om hon äter dåligt, berätta att du lagt märke till det. Undvik att säga namnet på ätstörningen. Det är lättare för den sjuke att prata om det om stämningen är väldigt avslappnad, så välj tidpunkten med omsorg. Ta inte heller upp det under en måltid. Det triggar.

Förbjud inget, som till exempel träning. Hon kommer fortfarande gjöra det - fast i smyg
Tveka inte att kontakta vården personligen, men gör det inte utan den sjukes vetskap. Det kan göra personen sjukare. 

Ta inte hennes ilska eller lögner personligt. Det kan faktiskt hända att du får en utskällning utan vidare. Glöm inte att det är sjukdomen du hatar - inte henne
Det är viktigt att skilja på personen och sjukdomen.Visa att du bryr dig om henne och anklaga henne inte. Kräv inte att hon behöver öka i vikt - det triggar också vad du än säger.

Det är viktigt för en person med ätstörningar att ha rutiner. En dag kan bli helt förstörd om vi inte får göra vissa saker inom ett visst mönster. Även de ens simplaste saker. 

Vissa tvångshandlingar kommer hon alltid att få göra för att kunna äta något.


Till dig som är anhörig del 1

Till dig som är anhörig del 2








Kontroll och ångest

Postat i Sjukdomen Ångest kl. 21:23 av | Kommentarer (0) |

Kontroll är ett sätt att försöka undvika sin ångest. Ångesten kommer precis innan man ska äta och kontrollen utformar sig i rädsla, rädsla att gå upp i vikt. Man dör inte av ångest, men man dör av att inte äta normalt. Att kontrollera min ångest med att inte äta är ett faktum. 
Jag kan ha bestämt innan måltiden serveras att, hur mycket och vad jag ska äta, men när den står framför mig tar ångesten över och jag äter inte alls i rädsla för att gå upp i vikt. 
Det kan lätt bli ångest om jag går med någon som spontant vill in till Burger King eller liknande. Då matvägrar jag. Det måste ske i min takt och när jag vill.
Det måste ske enligt min plan i huvudet, i min fantasi falska trygghet.
Den största utmaningen är inte sjukdomen i sig- det är att våga bli frisk.
Jag vet ju inte hur det känns att vara frisk.. Jag minns ju inte... 


Min maniska depressiva period och träningen

Postat i Okategoriserat Vardag Sjukdomen kl. 20:33 av | Kommentarer (0) |

Jag skrev ju dagbok i början över den maniska träningen som jag gör. Jag slutade med att skriva ner för det triggade mig så fruktansvärt till att bara göra fler. I morgon ska jag börja igen.
Det låter sjukt, men jag ska faktiskt ge mig när jag är nere på 30 kg. Då kommer min kropp vara fantastisk.

Jag hittade min dagbik mellan 1-9 april. Jag hade en riktigt manisk period då. Även om jag var riktigt sjukhus sjuk så var dödslängtan här redan då.

1 april 2013

Det känns som att jag är i ett fängelse. Det finns en balkong. Jag vill hem. Jag vill inte prata med någon. Jag svarar inte när någon pratar med mig. Jag orkar ingenting. Jag vill bara sova. Slippa tänka. Här kan man inte ta sömntabletter mitt på dagen tyvärr. Jag får väll försöka härda ut.

5 april 2013

Idag när jag vaknade ville jag inte gå upp. Idag har jag inget att se fram emot. Släpper personalen ut mig kommer jag dra ifrån sjukhuset och skada mig själv. Fast jag får ju inte gå någonstans eftersom de är rädd att jag dör då. Jag vill bara gå, gå bort smärtan. 
Nu vill jag dö. Nu har jag panik.

6 april 2013

Tänk om jag skulle säga till någon jag känner att jag skulle vilja dö. Jag vill ju det. Jag sätter på mitt glad-skal så ingen ska märka att jag bara vill dö. Jag älskar mina bästa kompisar Alexandra, Linnea, Dennis och Malin. Min familj. Jag fattar inte att jag kan utsätta de som faktiskt råkar älska mig också för det här. Borde inte deras kärlek vara nog? Jag är klar med detta livet tyvärr. 
( här har jag planerat min begravning - musik, mat ja... rubbet...)

9 april 2013 "final"

Idag ska jag dö. Det bestämde jag för ett tag sen. Jag ska göra allt i min värld för att komma härifrån annars spricker min plan. Jag sitter i detta nu och kollar igenom mina avskedsbrev till de jag verkligen älskar.
ÄNTLIGEN! FÖRLÅT!!

Jag kom inte ifrån sjukhuset den dagen, så min final blev alltså under förra veckan. Dock dog jag inte. Vilket kanske var bra. 

Vad vet jag...


Antingen eller.

Postat i Sjukdomen kl. 19:33 av | Kommentarer (0) |

Maten styr hela mitt liv och mestadels av mina tankar. 
Hjärnan går på högvarv hela tiden. Att hoppa över en måltid gör mig stolt och jag känner mig så duktig. När jag däremot gör som jag har gjort nu ettpar dagar, ätit som en häst för att sen spy upp allt inom max 30 min får mig att känn mig totalt värdelös. Jag vet precis vart jag ska trycka på magen så att magsäcken stimuleras och att allt ska komma upp igen.

Jag drömmer ofta om att jag äter. Det gör mig mätt när jag vaknar och om jag inte har ätit på ett par dagar och är mätt och pigg är som ett paradis.
Jag har nog aldrig haft ett sunt förhållande till mat. Maten har blivit som en politisk zon kan man säga. Jag vet inte hur det känns att må bra. Jag minns inte när jag gjorde det sist. 

jag frågar mig varje dag - flera gånger om dagen, vad jag tjänar på med min ätstörning? Svaret är allt eller inget. Det är ångesten som styr. Att inte äta ger mig någon slags trygghet. Falsk trygghet. Jag klarar bara inte av att ta mig ur det på egen hand utan måste ha professionell hjälp. 

Jobbigaste dagarna är då jag tror att till och med vatten gör mig fet.  Det är då sjukdomen pratar. De dagarna är det lika bra att låta mig vara. Det är de dagarna som jag inte förstår vad livet har att ge. 





Mikaelas dröm

Postat i Sjukdomen Ångest kl. 13:00 av | Kommentarer (0) |

Jag vill kunna gå i snö utan att lämna några fotspår...
... vara helt fri
Fri från alla kroppsliga behov
Jag vill inte behöva något
Eller någon
Inte mat
Inte gå på toaletten
Inte känna hur tarmarna rör sig
Inga äckliga gaser
Ingen äcklig mens
Inget blod
Inget snor eller slem
Inga äckliga fettvalkar, bara slät hud som sitter hårt
Inga stora muskler, bara slätt
Inga synliga blodådror
Inget hår
Ingenting som sväller ut
Perfektion
Aldrig behöva känna sig fet och ful...
... och äcklig
Ha full kontroll
Kunna använda kroppen till precis vad jag vill att den ska göra 
Göra volter
Dansa
Spela fotboll
Springa utan att inte svettas
Vara mer som ett väsen
En fjäril
En ängel, nej en älva...
.. Sväva fram...
..Utan fotspår..
Fagril
Graciös
Inte ful, fet och klumpig...
..och äcklig... och kladdig...
Ren
HELT REN
FRI

(Text Mikaela 2002)


Jag delar Mikaelas dröm......

Blodprov igen...

Postat i Sjukdomen Sjukvård kl. 10:00 av | Kommentarer (0) |

Idag tog de blodprover igen. Jag ser ut som en missbrukare på armarna. Jävla Calium... Jävla mig.. Hoppas det ser bättre ut. Tänk om jag inte får permission. 

Jag och två vänner ska iväg sen och se om vi kan hitta en skinnjacka åt mig. Det ser jag fram emot. Det ska bli kul.

Snälla Calium. Var bra. Jag ber... 

3 vanliga ursäkter från en ätstörningspatient

Postat i Okategoriserat Sjukdomen kl. 09:39 av | Kommentarer (0) |

Jag är expert på att ljuga när syftet är att slippa äta - annars är jag en riktigt dålig ljugare.
De tre genomskådade lögnerna som kan vara mycket vanliga är:

1. "Jag har redan ätit..."
2. "Jag har inte mått bra idag..."
3. "Jag har en fruktansvärd huvudvärk..."
bloggar skor på nätet bloggar Fler besökare Bloggparaden Hälsa
Egen server Blogg Topplista
autosurf